Göteborgsposten – 1 oktober 1862, sida 2

Under hela tiden gjorde skeppet en så hastig resa utefter kusten, att vi började tänka det vi förde med oss det vackra väder vi haft på uppresan. Men då vi närmade oss till Cap Horn visade sig tecken som tillkännagåfvo att vår lycka var slut. Barometern föll allt lägre och lägre; och allt starkare och starkare blef nordanvinden. Detta skedde i skymningen och i dagbräckningen nästa dag funno vi oss nödsakade att lägga bi. Det blåste hela den dagen och hela den natten, men emot middagen följande dag mojnade vinden af och vi hissade åter segel. Men i solnedgången blef bimlen svartare än någonsin, och vinden återvände med dubbelt och tredubbelt raseri. Peruvian var ett starkt och rymligt skepp, men ytterst ovigt att lägga bi med. Sedan vi tagit hela tons af vatten ombord och förlorat vår bästa båt, hade vi intet annat att göra än att ändra; kars och länsa undan allt hvad tygen höllo. Följande tre dagar och nätter höllo vi undan för vinden. Stormen lugnades mera än en gång under den tiden, men sjön var så stark att vi ej vågade vända. Alltifrån början af stormen var det omöjligt att taga någon observation. Vi visste blott, att vinden dref oss så fort vi kunde gå i en sydlig riktning, och att vi vid denna tid voro hundradetals mil söder om den kurs som skepp vanligen gå, då de passera Cap Horn, (Forts.)