Göteborgsposten – 30 september 1862, sida 2

gick sakta i mina strumpor till fönstret för att 80 på morgongryningen. IIimlahvalfvet ljusnade allt mera och dimmorna fördes undan af vinden likt röken ur en skorsten. Då jag gick förbi den andra sängen stannade jag för att betrakta wannen i densamma. Han sof godt med ansigtet vändt emot fönstret; ändan af sängförhänget var draget öfver den lägre delen af hans ansigte. Det fanns dock något i hans hår och panna som plötsligt frapperade mig, och ehuru jag ej af naturen är nyfiken, så utsträckte jag likväl ofrivilligt handen mot sängförhänget. Jag aftäckte sakta hans ansigte och der såg jag i morgonskimret min broder, Alfred Raybrock. Hvad jag borde ha gjort, eller hvad andrå personer i mitt ställe skulle ha gjort, vet jag ej. Hvad jag verkligen gjorde var att draga mig tillbaka ett steg, stödja mig mot fönstret och stillastående betrakta honom. För tre år sedan sade jag farväl till min hustru, till mitt lilla barn, till min gamla mor och till min bror Alfred, som här låg sofvande framför mig. Under alla dessa tre år hade inga nyheter hemifrån nått mig, och assuradörerna för det skepp jag seglade med måste, det visste jag väl, för längesedan ha underrättat om att det gått förloradt och heia besättningen med detsamma. Mitt hjerta var tungt då jag