Göteborgsposten – 27 september 1862, sida 2

Ivvarjehanda. Napoleon I:s förlosningsring. Den bekante tyske biograsen Schmidt Weissensels har nyligen i en afhandling om den nuvarande franska kejsarinnan meddelat några intressanta notiser om familjen Montijos äldre förhållanden till det napoleonska huset. Den första förbindelsen mellan de båda familjerna egde rum under Napoleon I:stes tid, då kejsarinnan Eugenies far grefve af Montijo och hertig af Peneranda, under spans) kriget tog parti för konung Joseph och beseglade sin tillgilvenhet för honom med sitt blod. Såsom öfverste i fransk tjenst förlorade han i slaget vid Salamanca ett öga och ett ben, och då fransmännen genom krigshändelserna nödgades att utrymma Spanien, följde grefven med, deltog med stor tapperhet i fälttåget 1814 i Champagne och blef af Napoleon, till hvars omgifning han hörde, dekorerad med hederslegionens kors. Ett annat bevis på kejsarens förtroende erhöll grefven vid försvaret af Paris, då han fick befälet öfver polyteknis skolans elever för att med dessa unga män betäcka höjderna vid Saint Chaumont. Efter Napoleons fall återvände grefven till sitt fosterland, der han intog såsom senator en inflytelserik plats och dog 1839. Odet ville emellertid, att Montijoerna skulle komma i förbindelse med Napoleoniderna genom en symbol, hvilken efter åratals förlopp oupphörligt sammanknutit de följande generationerna af de båda familjerna, och denna symbol var kejsarinnan Josephines förlofningsring. Grefven af Montijo bodde, innan han ingick i franska armeen, med sin familj, sin bror och dennes barn i Paris. En dag promenerade hans brors dotter, den lilla treåriga Maria af Montijo med sin guvernant i Tuileriträdgården och erhöll här en guldring i present af en liten gosse, utan att guvernanten märkte det. Då ingen sästat afseende vid gossen och han de fölJande dagarne ej träffades i trädgården, uppgaf samiljen af Montijo hoppet att finna ringens egare och den lilla spanska grefvinnan fick behålla den som en leksak. Denna ring var emellertid kejsar Napoleons förlofningsring, som den lille Ludvig Napoleon en dag, under det han lekte med sin onkel, obemärkt dragit af dennes finger. Kort derefter drog Napoleon i krig mot Österrike och glömde förlusten af ringen, i hvilken Josephines namn var ingraveradt. Den lilla Maria af Montijo hyste en oförklarlig förkärlek för ringen, och då hon senare blef gift med sin onkel, den nämnde franske partigängaren, och genom honom blef moder till Eugenie. skänkte hon denna, som är född d. 5 maj 1826, ringen, i hvilken hon nu lät ingravera detta datum, Då Eugenie senare besökte sina slägtingar, familjen Kirckpatrick i London, sammanträffade hon der med pring Ludvig Napoleon, hvilken såsom carbonaro förvisats n Italien. Han fick händelsevis se ringen bland hennes smycken och blef genom namnet och det märkliga datum (kejsar Napoleons dödsdag) öfvertygad om, att Josephines förlorade förlofningsring befann sig i grefvinnan Eugenies ego. Från denna stund betraktade Ludvig Napoleon, hvilken med sin onkels anspråk på tronen äfven ärft dennes fatalistiska tro, den unga grefvinnan såsom knuten vid Napoleoniderna genom en högre bestämmelse, hvilken äfven verkligen gick i fullbordan tjugo år derefter. Då grefvinnan Maria fick veta ringens betydelse och kände den unge prinsens karakter, uppgaf hon från denna stund ej ett ögonblick sin plan, som assäg att gifta dottern med Napoleoniden. Tillsvidare gällde det ju endast en förening med en pretendent, men pretendenten hade ett egendomligt namn och en framtid, och Montijoernas ärelystnad kunde hjelpa till at lägga grunden till denna framtid. Så räsonnerade den goda spanjorskan och härmed bortfaller det besynnerliga i att en å vacker och rik flicva, och till på köpet af en förnäm familj, uppnådde den för en Spaniens dotter dubbelt farliga åldern af 28 år utan att ha blifvit gift. På friare var det ingen brist, men på korgar icke heller; förtalet började blanda sig i leken, men dess röst fick förklinga ohörd. Eugenie var af ödet utsedd att uppfylla en högre bestämmelse, så trodde hon åtminstone sjelf, och vissheten härom gjorde, att hon med lugn såg sin ungdoms rosor börja vissna. Då och då sammanträffade hon vid badorter med prinsen, och då Februarirevolutionen år 1848 öppnade Frankrike för de landsförvista Napolsoniderna, begaf också familjen Montijo sig till Paris. Tätt på hvarandra följde nu Louis Napoleons val till medlem af Nationalförsamlingen, till president för Republiken. först på fyra år, sedan för lifstid; och slutligen belönade han många års trogen väntan genom att som Fransmännens kejsare på grefvinnan Eugenies hufvud sätta Europas skönaste krona. Också ett sätt att göra lycka. Det är för märkvärdigt med bröderna X., yttrade en person häromdagen, dumma ä de, men ändå ha de kommit fram här i verlden. Ja, inföll en annan, det är väl inte så underligt, deras far var ju postiljon. Stor representation. I en tysk tidning läses följande qvicka affisch: Med anledning af Garibaldis tillfångatagande: Theatrum Mundi. I dag för första gången: Simson och Philisteerna, sorgspel i 2 akter, af Ödet. Scensättningen af regissören Ratazzi. De nva dekorationerna af hrr Viotar