Göteborgsposten – 27 september 1862, sida 1

gen gick nu en stund genom betesmarker och furuskoger. Man kom derefter till en liten koloni af alphyddor, kallad Steinberg, der de fyllde sina vattenbuteljer, gjorde sina rep i ordning och beredde sig för ÅTschingelglacieren. — Efter ytterligare få minuter voro de på isen. På denna punkt gjorde vägvisarne halt och höllo en rådplägning. Den ene föreslog att gå åt venster på den lägre delen af glacieren och hinna till den ofre glacieren på de klippor som mot söder b-gränsa den. De både andra föredrogo norra eller högra sidan, och denna väg tog slutligen min bror. Solen sken nu med nästan tropisk hetta, och isens yta som var bruten i långa förrädiska klyftor, hala som glas och blåa som sommarhimlen, var både svår och farlig att passera. Tyst och varsamt gingo de framåt, hopbundna sinsemellan på afstånd af omkring nio fot med två vägvisare förut och den tredje gående bakefter. Sedan de gjort en vändning åt venster befunno de sig vid foten af en brant klippa, omkring fyrtio fot i höjd, uppför hvilken de måste klättra för att nå den öfre glacieren. Det enda sätt hvarpå Battisto och min bror kunde hoppas att göra detta, var med tillhjelp af ett rep som borde hållas af tvenne man ofvanför branten och en man nedanför densamma. Två af vägvisarae klättrade följaktligen uppför klippan, medan en af dem stannade der nere,