Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 2

slot han ögonen och trodde att han var doende. Denna besynnerliga svaghet varade blott ett par sekunder. Småningom återvände hans lifsvärme och, med den, styrkan att stänga fönstret och vackla till en stol. Då han gjorde detta, fann han sitt skjortbröst alldeles styft och fruset och regnet förvandladt till fasta isbitar hängande i hans hår. Han såg på sitt ur. Det hade stannat vid tjugo minnter före tolf. Han tog sin termometer från det andra fönstret och fann qvicksilfret visa tjugo grader. Himmel! Huru var det möjligt att is kunde frysa i hans hår vid denna temperatur och då en stor eld flammade i spiseln. Min bror hällade i en half tumlare konjak och tomde den i ett enda drag. Att gå till sängs kunde icke komma ifråga, Han kände, att han icke vågade att sofva — att han knappast vågade tänka. Allt hvad han kunde göra var att ömsa linne, lägga mera ved i elden och sitta hela natten i en länstol framför spiseln. Min bror hade dock ej länge sutit på detta sätt förrän värmen och förmodligen äfven en nervös reaktion gjorde att han föll i sömn. På morgonen befann han sig liggande på sängen, utan att kunna förklara, huru eller när han kommit dit.