Göteborgsposten – 26 september 1862, sida 2

Det var åter mycket vackert väder. Regnet och blåsten hade upphört, och Silberhorn, som låg vid änden af dalen, lyfte ånyo sin hjesupp mot den klara himlen. Då han åter såg upp, tviflade han nästan på nattens tilldragelser och skulle ha trott, att alltsammans varit en dröm, om ej uret ännu visat tjugu minuter för tolf, utgjort ett bevis. Emellertid ansåg han att en stor del af hans fasa härrörde från en öfveransträngd hjerna. Och dock kände han sig nedslagen och orolig och så obenägen att passera en ny natt i Lauterbrunnen, att han beslöt sig för att redan på morgonen bege sig till Interlaken. Medan han satt vid sin frukost och funderade på, om han skulle gå den en och en half tysk mil långa vägen till fots eller hyra sig en vagn, kom en kärra hastigt körande fram till värdshusdörren och en ung man steg ur. — Hvad! Battisto! utropade min bror förvånad då den ankomne trädde in i rummet, Hvad för er hit? Hvar är Stefano ? -— Jag har lemnat honom i Interlaken, signor, svarade italienaren. Det låg något både i hans röst och ansigte, som föreföll oroande. — Hvad är det? frågade min bror andlöst. Han är väl icke sjuk? Det har väl ej händt någon olycka?