synnerliga spratt med oss och gör oss till kujoner lika väl som samvetet. Den 10 Augusti. Jag har en mycket obehaglig känsla hela dagen. Jag önskar att jag fastare hade motstått Linchleys öfvertalningar. Jag borde aldrig ha kommit hit tillbaka igen. Den öfverretning som dessa minnen framkalla är för stor för mig. Värdshusvärden kallade mig vid namn i morse och sade att han kom ihåg mig. IIan såg uppåt kyrkan medan han talade. Fördöme honom! Hela dagen tyckes jag ba gått omkring emot min egen vilja. Hvad kunde göra mig så galen att i eftermiddags gå dit? Jag gick rundt omkring bland grafverne, tills jag kom till den lilla kullen på norra sidan af kyrkan, der de i nattens mörke begrofvo Amy utan en bön. Jag satte mig på den låga muren, blickade bort öfver kullarne på andra sidan floden och lyssnar de till vattenfallets entoniga brus. Jag skulle vilja gifva allt hvad jag eger för att ha ett dussin år af mitt lif tillbaka. Det tyckes mig så tomt och öde. Af allt hvad jag beslutat göra, huru föga har ej blifvit utfördt! Som jag satt här vid Amys graf började jag tänka på henne. Hvad hade någondera oss gjort, efter vi skulle I bli så olyckliga? Hör det till lifvets stora I orättvisa at någon måste lida så ytterligt, medan