Göteborgsposten – 23 september 1862, sida 2

steg ifrån mig. Den dimmiga gestalten syntes alldeles tydligt emot de röda och purpurfårgade skyarne. Anna fattade med ett utrop min hand, ty hon hade hela tiden betrakta mitt ansigte, och frågade mig passioneradt hvad jag såg. I detsamma var Amy försvunnen och läggande handen öfver ögonen afspisade jag min hustru med en förevandmng att jag känt en krampryckning i bjeriat. Och det var i det hela ingen osanning, ty denna syn gaf mig en förfärlig stöt. Anna bad mig söka en läkare. Det måste vara någonting förfärligt, som gjorde att du kunde se ut på detta vis. Ditt ansigte var rysligt James. Jag bad henne icke tala derom, försäkrade henne, att det var någonting som mycket sällan hände mig, och att det ej fanns någon bot derför. Men detta tillfredsställde henne ej, och i morse fick jag ingen ro för henne, förän hon skickat efter Dr. Hutchinson och berättat honom allt hvad hon visste. Han sade att han ville tala vid mig enskildt, och då vi kommo på tumanna hand med hvarandra, vet jag ej bur det kom sig, men han letade verkligen ut sanningen ur mig, och jag var dåraktig nog att låta honom göra det. Han såg på mig med en högst besynnerlig och misstänksamt forskande blick i