Göteborgsposten – 23 september 1862, sida 2

Amy Livingston liggande död på sin lilla säng och hennes blinda moder kännande på hennes kalla ansigte! Jag önskar jag aldrig sett j den synen! Jag skulle ha gifvit till hela verliden, för att kunna hålla mig derifrån; men någonung tvingade mig aw gå in och se på henne; och jag kände då, att jag hade dödat henne; Torliden afton såg jag en skuggebild af denna drunknade Ophelia och af henne sådan hon var i lifstiden. Hon var sig lik och ändock olik; men 748 visste att det var Amy; och jag tror att om hon får folja sin vilja, så skall hon, hvar helst henaes ande än under mellantiderna dväljes, dock alltid den tionde augusti komma tillbaka och förfölja mig tills jag går till henne. Hastings 11 d. Augusti 1830. Återigen! Jag hade bortglömt dagen, bortglömt alltig angående den tråkige historien om Amy Livingston, då jag förfluten natt åter såg henne. Anna och jag suto tillsammans på verandan pratande om alla slags triviala saker — våra grannars afförer, penningar och mera dylikt —; hafvet var lugnt och skönt och jag skulle just föreslå en roddfärd i månskenet, då Anna yttrade: , Huru förtjusande äro ej aftnarne i denna nejd, James. Se på skyn der öfver strandhöjden, huru klar är den ej! Och då jag vånde hufvu