Göteborgsposten – 23 september 1862, sida 2

sitt oga, men jag förstod honom och yttrade skrattande, i det jag pekade på pannan: Nej, doktor, det är ingenting galet här. — Jag skulle icke heller tro det, undantagande denna böjelse för att se spöken, svarade han torrt. Men hela tiden han var hos mig, kunde jag se, alt jag var föremålet för en förstulen och omsorsfullt dold iakttagelse, hvilken var ytterst retsam. Jag kunde med svårighet låta bli att vredgas deröfver, och jag förmodar att han såg nina ansträgningar att visa mig lugn. Jag tror att han önskade samtala med Auna sjelf; men jag förekom detta genom att ej förlora honom ur sigte förän han lemnat huset. För den händelse, att ban skulle föreslå ett samtal med henne medan jag vore ute tog jag det tillfyllestgörande försigtighetsmättet att befalla Anna genast packa in sina saker och samma dag komma tillbaka till staden. Jag har sedan dess ej varit frisk. Jag känner mig modfälld, uttråkad, ledsen vid allt. Om denna känsla ej lemnar mig, skall jag, trots allt hvad Anna må säga, antaga anbudet att begifva mig till Södra Amerika och det med nästa paketbåt. Jag skulle vilje se doktorns ansigte, då han inträder hos oss för att besöka sin patient och sinner fågeln bortflugen. (Forts.)