Göteborgsposten – 22 september 1862, sida 1

hufvud, liksom hade han betraktat hennes graf. Det finnes dock intet glädjande eller tröstande att bemta vid danna graf, såsom det finnes vid en god kristens, hvilken dött på sin sotsang; ty hon var sjelfmörderska, och då de begrofvo henna på norra sidan om kyrkan var det sent på qvallen. Ingen bön lästes öfver hennes graf, och någon sten fick naturligtvis icke resas öfver henne. Vår pastor har talat om att få grafkullan borttagen ocb stället belagdt mnd torf; och jag önskar att han gjorde det; det gör mig alltid ondt, då jag går i kyrkan om söndagarne, att se denna vanvårdade graf ligga i skuggen af muren ty jag kommer väl ihåg den täcka lilla flickan allt sedan hon kunda gå för sig sjelf, och ehurn hennes blod var het, så var dock hennes hjerta godt som guld. IIon hade blifvit gudfruktigt uppfostrad, och jag för min del är fullt säker, att hvad man än må säge. hon var från sina sinnen och alldeles galen, då hon begick handlingen.