Göteborgsposten – 20 september 1862, sida 2

— Hvad gör : ai med denna person? frågade jag. — Han är sjuk, blef mannens svar, och jag hjelper honom upp till sängs. — Denne herre är min vän. Hvad är orsaken till att han befinner sig i detta tillstånd? — Huru skulle jag kunna veta det? svarade mannen; jag är ingen vaktare af den herrns helsa. — Nåväl, men jag är det, yttrade jag i det jag nalkades den plats der ni låg, och föreskrifver till en början, att han genast skall lemna detta ställe. — Jag måste erkänna, fortfor Dufay, att ni såg rysligt sjuk ut, och då jag lutade mig öfver er och kände er knappt märkbara puls, tvillade jag ett ögonblick på att jag utan fara skulle kunna flytta er. Likväl beslöt jag att riskera det. — Vill ni hjelpa mig, sade jag, att flytta denne herre ned i hans vagn? — Nej, svarade skurken, han är ej i det tillstånd att han kan resa. Hvad rätt har ni dessutom öfver honom? — Jag är hans vän. — Huru kan jag veta det? — Emedan jag säger er det. Se, hans bund känner mig. — Och antag att jag ej vill erkänna detta