Göteborgsposten – 20 september 1862, sida 1

Hvar är jag? Hvar kommer ni ifrån? Detta är ej min kalesch eller min häst. — Båda äro i säkerhet bakom oss, sade Dufay hjertligt, och sedan jag berättat er detta, vill jag ej yttra ett ord tilll förr än ni blifvit lugnt och varmt inqvarterad på Lion dOr. Se! Der synas redan ljusen från staden. Tyst nu! Ej ett ord mera! Dragande det hästtäcke, under bvilket jag låg, tätare omkring mig, steg min vän ned från vagnssteget, gaf hästen ett uppmuntringsrop, klatschade med piskan, och vi voro snart åter i rörelse. Castaing Dufay var en man i hvars sällskap omständigheterna mycket ofta fört mig och med hvilken jag blifvit särdeles förtrolig. Af den talrika klass till hvilken han hörde, dessa män hvilkas starka vagnar och ännu starkare hästar ses stå på alla värdshusgårdar i Frankrikes provinser. af denna klass — de franska profryttarnes, med ett ord — var Castaing Dufay ett mycket utmärkt specimen. Jag tyckte särdeles om honom. Under loppet af vår bekantskap hade jag varit lycklig nog att kunna vara honom till nytta i några vigtiga saker, och jag tror mina herrar, att vi älska dem vi tjenat fullt lika mycket som de älska oss. Staden var icke långt borta, och det dröjde ej länge innan vi körde in på gården till Lion