Göteborgsposten – 20 september 1862, sida 1

Medan jag nu, mina herrar, läg och observerade alla dessa saker, hvilade en sädan slöja öfver mina själskrafter, en sådan ytterlig, men icke obehaglig mattighet öfver hela mitt våsende, att jag knappt brydde mig om att fråga mig hvad allt detta betydde, hvar jag var eller hur Jag kommit dit. En öfvertygelse, att allt var riktigt med mig låg lik en balsam på mitt hjerta, och blott långsamt och gradvis började någon nyfikenhet om, buru jag kommit i detta tillstånd, att utveckla sig inom mig. Jag hade helt visst åkt vidare en hel qvarts timma och under tiden varit fullt medveten, innan jag med svårighet reste mig upp i sittande ställning och på ryggen ingenkände den man, som gick framme vid hästens hufvud. — Dufay? Mannen med kapuschongsrock, hvilken gick och ledde hästen vid betslet, utropade plötsligt och i kraftig ton: Ptro! Han sprang derpa bakom vagnen och ropade der ännu en gång Ptro! Åkdonet stannade och i nästa ögonblick hade mannen stigit upp på fotsteget till detsamma och hjertligt skakat min hand. — Hvad sade han; ändtligen vaken! Himlen vare lofvad! Jag hade nästan börjat förtvifla om er. — Min bäste vän, hvad skall detta betyda?