framåt, Jag kunde ej upptaga ett enda mynt; ehuru jag såg dem kunde jag ej föra mina fingrar intill dem. Ännu gaf jag likväl icke efter. Jag fick slutligen upp några af mynten, och stallgossen, som mycket tjenstaktigt bistod mig lemnade mig ett eller två stycken — än i denna stund vet jag ej huru mycket han sjelf behöll. Jag kastade en blick omkring mig, och då jag ej såg mera guld på marken reste jag mig med en förtviflad ansträngning åter upp och kröp upp på min plats i vagnen. Jag ryckte instinktmässigt på tömmen och hästen satte sig i rörelse. Det väl inkörda djuret började trafva iväg lika snabbt som vanligt, då en plötslig tanke slog mig, såsom det understundom händer då man är nära att falla i sömn — en tanke hvilken väckte mig likt ett pistolskott och föranledde mig att springa upp och samla till mig tömmmarne så hastigt, att jag nästan tvang stoet att sätta sig på sina bakben. — Min hund! min lilla Nelly! ropade jag. Jag hade lemnat henne efter mig! Att öfvergifva min lilla favorit var en sak som aldrig föll mig in. (Forts.)