Göteborgsposten – 18 september 1862, sida 1

nan älder, hade hans torra kroppsbyggnad gjort att han ännu var lätt och rörlig som en orolig gosse. En fränvaro af allt kött på hans kropp var dock icke det enda fel som jag anwärkte i värdens på Tete Noir yttre. Det fanns deri ej det ringaste tecken till monsklighet eller samvete eller till någon åtkomlig väg till den bättre sidan (ifall någon sådan fanns) i mannens natur. Då jag först betraktade hans ögon, der han stol bakom mig på gården och med blicken hastigt öfverfor först min häst och sedermera packningen på min vagn samt slutligen nattsäcken som var fastbunden framtill, — hade de en färg som nästan tycktes mig orangegul; men då vi en minut senare stodo i det mörka stallet, anmärkte jag ett slags blå fosforescens skimra öfver hans ansigte, döljande hans ögons verkliga färg och meddelande dem en glans lik den i tigerns. Det ögonblick, då jag anmärkte detta, var, i förbigående sagdt, då de organer jag nu beskrifvit voro fästade på den stora guldring, som jag ej bortlagt, då jag började mitt äfventyrliga lif, och hvilken J ännu kunnen se på mitt finger. Det fanns två andra egenheter i hans person som frapperade mig. Det ena var en skallig, röd och utskjutande utväxt i bakre delen af mannen bufvud, och det andra var ett djupt ärr på kinden, bvilket en tunn polisong alldeles vägrade att dölja.