Göteborgsposten – 17 september 1862, sida 3

Fran Utlandet. I Italien gör nu ett träsnitt, som utkom: mit i qvickhetstidningen Fischieto, stort upp. seende, emedan det riktigt träffar spiken på hufvudet. Garibaldi står med korslagda armar alldeles ensam midtemot ministrarne, hvilka sitta och rådpläga om honom; Cavours ande synes ochadundrar till ministrarne: Den som ibland eder är fri från synd, han kaste första stenen. Fischieto nämner icke, om Cavours ande visat sig för mannen i Tullerierna, men den dagen skall en gång komma, ljuder det öfver hela halfön, nej öfver hela Europa, ty mäktiga äro de millioner röster som uttala sina sympatier för Garibaldi den rene och ropa af harm öfver de män, som djerfts bemöta honom såsom en landslörrädare, en brottsling, och med samma gilva ett så svårt slag åt frihetens heliga sak, hvilken för dagen är incarnerad i Garibaldi, nationalitetsbegreppets och sjelfständighetens djerfve, men sfläckfrio kämpe. Sympatierna för den lidande generalen hafva äfven trängt öfver franska gränsen och detta säges halva väckt en viss obehaglig känsla hos decembermannen, som visserligen kan hålla sina öron slutna för en Cavours ande, men ej gerna gör det för sitt folks uttalanden. Visserligen äro dessa sympatier hos fransmännen ännu icke så vidt utbredda, men den dagen skall komma, ty franska folket är mäktigt uppsattningen af stora ider, det har sjelf städse gerna velat gå i spetsen för dem, då det gällt att med vapen i hand bryta ned fördomarnes gamla mur och skaffa en lämplig och god terräng åt någon ny tanke. Droit de homme gjordes af dem en gång till grundprincipen för en ny afdelning i menskliga utvecklingens historia; droit des nations skall äfven en gång hos dem komma till sin rätt. Kanske skall det vara Garibaldi förbehållet att blåsa upp ljusgnistan till en hel låga, att göra den sväfvande aningen till ett stadgadt folkmedvetande. Då Ludvig Napoleon med sin fina blick märker att så är, skall han nog veta att af nödvändigheten gora en dygd och saktiskt ställa sig i ledet för nationalitetsbegreppets genomförande till verklighet. I alla händelser stå vi nu åter vid randen till de för Europa vigtigaste händelser, ty en hvar känner liksom instinktmessigt att det nuvarande strypningstillståndet omöjligen kan fortfara längre och huru mycket man än sträfvar emot, skall dock situationen drifva dem som tveka till beslutsamhet och handling. Italien har aldrig varit närmare sitt stora önskningsmål, Roms erhållande, än just nu, det är otvifvelaktigt — och må vi glädjas i denna vår öfvertygelse, ty med Rom i Italiens armar, faller presthierarkiens ruttna byggnad och