Göteborgsposten – 17 september 1862, sida 2

Nej! Kaptenen uppreste sig och tackade honom ganska mycket för för detta medgifvande. — Vänta nu tills den näste uppträder, hviskade kaptenen till den unge fiskaren. Det kan kanske inhemtas bättre underrättelser af honom än af den andre. Afbryt honom icke. Hör honom till slut. Ordföranden satte med vederbörlig formalitet snurran åter i gång. Hon föll direkte i ett toddyglas, tillhörigt en sextioärig man vid namn John Tredgear, föreståndare för en af grufvorna i grannskapet. Han började omedelbarligen, med en enkel affärslik stämma berättelsen. Allteftersom han hann längre i sin berättelse blef han dock sjelf mer och mer intresserad. — Det hände sig under en period af mitt lif att mitt öde ledde mig fram och åter på Frankrikes landsvägar, och jag blef då ofta tvungen att taga in på de vanliga franska krogarne utefter vägen. Jag hade blifvit bolagsman i ett handelsföretag hvilket gjorde dylika resor nödvändiga. En mycket gammal vän-till mig hade nyligen etablerat sig i Paris i en grossbandelsaffär, hvars närmare beskaffenhet det är onödigt att här uppgifva. Han hade föreslagit mig en viss andel i företaget, och en af skyldigheterna på min plats var att företaga tillfälliga resor till Frankrikes mindre städer för att upprätta agen