Göteborgsposten – 16 september 1862, sida 2

Allt då och då under vägen hade den unge fiskaren talat med kaptenen om sina förhoppningar som nu gått om intet, om familjens goda namn, om det återställande af penningarne som måste göras och om sina planer, som varit så nära fullbordan, men hvilka han nu måste afstå ifrån. Hans enkla hederskänsla förmådde ej ens futta den tanken, att han skulle kunna undvika att göra, hvad deras efterforskningar kommo att bestämma såsom det rätta. Detta föreföll kapten Jorgan mycket aktningsvärdt och tillvann Alfred hans djupa beundran. Kaptenen återförde derföre samtalet till denna strömfåra. Han uppmuntrade sin följeslagare att tala om Kitty, och att beräkna huru många år det skulle draga ut att (utan den förut påräknade andelen i fiskeriet) kunna erbjuda henne ett hem. Detta samtal lättade något Alfreds redliga hjerta från en tyngd som hvilade derpå. Under tiden mörknade det till och dimman blef tätare, oaktadt vinden tjöt emot dem och lika ursinnigt som någonsin bet deras kinder. Kaptenen hade på kartan omsorgsfullt tagit ut kursen mot Lanrean och bar dessutom sin fickkompas med sig. Äfven den unge fiskaren besatt detta slags uppodlade instinkt att hålla rätt kurs, som ofta träffas bland män af hans yrke Men oaktadt de kände den verkliga kursen och med tillhjelp af kompassen och af en fosforstick: