Göteborgsposten – 16 september 1862, sida 2

— WA ——— derna i fickorna, liksom om han bade bott någonstädes i närheten och blott kommit ut för att visa sin vän vägen. — Jag skulle önska, sade kaptenen, att ha sett detta land, på den tid då vattnet rullade deröfver, dragande med sig dessa ofantliga stenar, uppstapplande dem på hvarandra och sålunda läggande grund för all slags vidskeplighet. Man säger att de gamla hednapresterna lagt dessa stenar på sådant sätt; men skickliga mekanici som de voro, skulle de dock icke förmått det. Vattnet är den kraft som satt dem i rörelse. Då man ser dem ligga i stora massor åt kompassens ena streck och allt tunnsåddare åt det motsatta, kan man vara så godt som moraliskt förvissad, att namnet på den gamle dervid, som lade dem der de ligga, är — vatten. Kaptenen afsåg med dessa ord några stora stenblock, som lågo hopade på en öde kulle i närheten. Då man betraktade dem, der de stodo i aftonsolens rödgula sken, voro de ej olika ofantliga antelliluvianska fåglar som flugit upp på klippspetsarne och der blifvit förstenade. — Det är en intressant nejd, yttrade kaptenen. Men vi få dock snart annat att tänka på, tillade han; dender dimman som stiger upp, sprider sig snart öfverallt, och vi skola få trefva oss fram till Lanrean i stället för att begagna våra ögon på vägen dit.