Göteborgsposten – 15 september 1862, sida 2

omöjligt att tänka ut, var kaptenens reflektion då han följde de älskande ut. Han behöfde ej följa dem långt, ty till det hus som Kittys fader bebodde, var ej långt att gå utför de steniga trapporna. Men kort som vägen var, var den dock tillräckligt lång, för att låta kaptenen inse, det han var på väg att bli byns varulf; det fanns nemligen ej en qvinna stående syselsatt med arbete vid sin dörr eller en fiskare gående upp eller ned, som seende unga Raybrock nedslagen och lilla Kitty i tårar, icke kastade vredgade alickar på kaptenen, hvilken, såsom fränling, måste anses ansvarig för denna ovanliga syn. Följaktligen smög sig kaptenen undan bakom porten, då de kommo till Tregarthens lilla trädgård — som utgjorde den platform, från hvilken kaptenen sett Kitty titta öfver muren — medan Kitty skyndade in i sitt eget rum, för att dölja sina tårar, och Alfred talade med fadren, som arbetade i sin trädgård. Tyegafth-oa var en man med sjukligt utseende, men kunde näppeligen ännu kallas gammal. Hans ansigte var intagande och vänligt. Samtalet börjades å hans sida mycket glädtigt; men snart såg han misstänksam och sedermera tillochmed vredgad ut. Detta var tecken för kaptenen att uppträda både i samtalet och i trädgården. — God morgon, min herre, sade kapten Jorgan. Huru mår ni?