Göteborgsposten – 15 september 1862, sida 2

— Karaste Kitty, sade den unga siskaren, jag måste gå till er far, för att bedja honom fortfarande hysa förtroende till mig, trots denna oiyckliga förändring och denna hemlighetsfullhet, och för att bedja henom om några underrättelser angående Lanrean. Vill du gå hem? Vill du följa med mig, Kitty? Kitty svarade icke ett ord, men reste sig snyftande och med den ena snibben af sin hufvudduk för ögonen. Kapten Jorgan följde helt tafatt de älskande ut, men stannade ett ögonblick för att gifva några befallniogar åt mir Pettifer. — Här, Tom, sade kaptenen i låg ton, här är något i er väg. Här är ett gammalt fruntimmer som har sorg i hjertat. Muntra upp henne litet, Tom, muntra upp henne och dem alla. M:r Pottifer gaf kaptenen en liflig blick till tecken att han förstått bonom, påtog sig sitt stewardsansigte och gick med sina tysta hjelp samma stewardssteg in i rummet, der kaptenen bade den tillfredsställelsen att genom glasdörrer se honom taga barnet, (som ej tycktes göra nå. gon invändning), i sina armar och Inta sig öt ver mrs Raybrock hviskande trösteord i bennet öra. — Hvad han hittar på att säga henne, 8 vida det ej är att det snart skall gå öfver, elle att det skall göra henne godt efteråt, är mi