Göteborgsposten – 15 september 1862, sida 1

mors hjerta dertill, och detta blott för en elak främlings mörka hemligheter och råd? IIvarför kom ni någonsin hit? fortsatte hon, apostroferande den oskyldige kaptenen. Hvem kallade er? IIvarifrän kom ni? Uvarföre kunde ni ej stanna i er egen bostad, hvarhelst den finnes, istället för att störa stilla, oförargligt folks lugn. — Och hvad, snyftade den stackars lilla Kitty, har jag gjort er, ni härde, grymme kapten efter ni kommer och gör mig så mycket ondt? Båda qvinnorna började att ömkeligen gråta, medan kaptenen blott kunde se ifrån den ena till den andra och gripa sig i rockkragen liksom hade han ämnat arrestera sig sjelf. — Margareta, sade den stackars unge fiskaren i det han föll på koä vid Kittys fötter, medan denna höll sima händer för ansigtet för att utestänga förrädarn från sin åsyn — men höll fingrarne vidt isär och hela tiden betraktade honom. Margareta, ni har lidit så mycket utan att klaga och är alltid så öm och finkänslig! Tag mitt försvar för stackars Hughs skull. Unga Raybrock vände sig ej förgäfves till den tysta Margareta. — Jag vill göra det, Alfred, sade hon, och jag gör det. Jag önskar, att denne herre aldrig kommit ibland oss (kaptenen högg vid dessa ord ännu fastare tag i sin rockkrage); men jag tager