Göteborgsposten – 13 september 1862, sida 1

— —————————— tenen. Nägonting naturligtvis. Jag skulle, hellre än att göra ingenting, gå ned till den lille vägbrytaren der nere och vrida loss en af de rostiga jernringarne som sitta i den eller ock vrida tänderna ur mina egna käkar... Ingenting! utropade kaptenen vidare; hvilken narr eller pultron som helst kan göra det, och af intet kommer intet — hvilket jag tror att en af de latinska dumhufvudena påstod sig ha hittat på, fortfor kaptenen med djupt förakt. Liksom icke Adam hade hittat på det, långt innan han gaf djuren deras namn! Trots sina stora ord insåg likväl kaptenen att det fanns något vigtigare skäl för den unge mannens sorg, än han hittills fått reda på. Han betraktade honom derföre med sympatiserande nyfikenhet. — Seså, seså! fortfor kaptenen. Tala ut. Hvad är det fråga om, min gosse ? — Ni har sett hur vacker hon är, min herre, sade den unge mannen i det han med upphettadt ansigte och oordnadt bår blickade upp för ett ögonblick. — Har någon menniska någonsin sagt att hon icke är vacker? genmälte kaptenen. Om så är, så gå och gif den karlen ett kok stryk. Den unge mannen skrattade trots sin sorg. — Det är ej fråga om det, sade han.