Göteborgsposten – 13 september 1862, sida 1

dessa penningar, skref han i sitt testamente, och han hade beslutat att aldrig mera riskera dem på några handelsföretag. — Han var således ingen spekulant, anmärkte kaptenen; mitt hemland skulle ej ha passat för honom. — Min mor har ända tills nu aldrig vidrört penningarne. Men nästa vecka skulle de blifvit använda för att köpa en större andel i siskerierna härstädes, med hvilken jag skulle kunna börja mitt lif som gift man. Kaptenen såg nedslagen ut och förde gång på gång med förvirrad min sin solbrända högra hand öfver det tunna håret. — kettys far har ej mer än hvad han nätt och jemt behöfver, för att lefva på, äfven med det sparsamma lefnadssätt vi här föra. Han är ett slags landtfogde här i trakten, men tjensten är blott föga inbringande. Han har förr sett bättre dagar och jag vill derföre ej att Ketty skall gifta sig så, att hon tvingas föra ett lif af mödor och fattigdom. Kaptenen satt ännu och strök sitt gråa hår samt betraktade den unge fiskaren. — Jag är lika viss på att min far ej hade kunskap om att han gjorde någon orätt genom att behålla penningarne eller visste att de borde återställas, — lika viss som jag är på att solen skiner. Men denna högtidliga varning från