Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 2

innanför flöt en hop med sjögräs och intrasslad i sjögräset var denna butelj. Härvid tog kaptenen för ett ögonblick sin hand ifrån buteljen, så att den unge fiskaren kunde kasta en undrande blick på densamma, men lade åter genast handen på dess förra plats och fortfor såluuda: — Om ni någonsin kommer — och äfven ifall ni aldrig kommer — till en öde plats, så nyttja edra ögon och er kikare väl; ty den minsta sak ni ser kan visa sig vara af nytta för er och innebära någon underrättelse eller varning. Det är den princip tillfölje af hvilken jag kom att se denna butelj. Jag tog upp buteljen, rodde till stranden, lade till och gick i land tilllika med en del af min båtbesättning. Vi funno att hvartenda grand af vegetationen på ön hade blifvit förtärd af eld. Medan vi försigtigt och mödosamt banade vår väg framåt öfver pulveriserad aska, sjönk plötsligt en af mina män ända till bröstet ned i jorden. Han bleknade och utropade: Hala fort upp mig skeppskamrater, ty mina fötter äro ibland benknoter. Vi fingo snart upp bonom och funno då, att han hade rätt och att hålan var full af ben. Mer än så: det var menniskoben, ehuru jag dels tillfölje deraf att de blifvit brända dels tillfölje af min klena kunskap i anatomien ej kunde säga om det var qvarlefvor af en, två eller tre personer. Jag un