Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 2

— :wtceW7— ———— säkra er min unge vän! Inga halfmesyrer, ingen låtsad blåst; det blåste! Jag blåstes emellertid icke bort från hafvet och direkte upp i himlen ehuru jag väntade att så skulle ske — men jag blåstes alldeles ur min kosa; och då det slutligen blef lugnt, blef det alldeles dödslugnt och en stark hafsström fick makt med skeppet. Vi drefvo — drefvo — drefvo — hort ur alla vanliga skeppskurser, och ännu drefvo vi. Det höfves en man, som skall taga värd om sina medmenniskors lif, att utan hvila söka göra sig till mästare i sitt yrke. Jag har aldrig hvilat i mitt lif, och följaktligen visste jag mycket väl (i synnerhet då jag i detta dödslugn såg ned på den starka strömsättningen) hvilka faror jag hade att vänta och hvilka försighetsmått borde tagas emot dem. Med ett ord vi drefvo mot en 6. Det fanns ingen sådan ö på kartan, och derföre kan ni väl tycka att det var obosigt af ön att vara der; jag disputerar ej dess dåliga uppfostran; men den var i alla fall der. Jag var himlen ske pris lika beredd på att möta ön som den var beredd på att möta mig. Jag sjelf observerade den först uppifrån masten och jag lyckades att i god tid hinna undan tillräckligt för att gå klar för henne. Jag befallde att en båt skulle sättas i sjön och gick sjelf i denna båt att undersöka ön. Ett ref låg utanför densamma och i det lugna vattnet der