Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 2

litet rum med ett likaledes litet fönster och ett tak, hvars frenologiska knölar gäfvo tillkänna alla det yttre takets karaktersegendomligheter. Här nedsatte sig kaptenen på ena ändan af sängen och betraktade en ryslig karrikatyr af Kitty — ett konstverk af någon kringvandrande plankstrykare, hvilken kaptenen i hemlighet beundrade såsom den der studerat porträtteringskonsten efter skeppsgallioner. Sedan kaptenen bedt den unge mannen sitta ned, stack han handen djupt ned i bröstfickan på sin långskörtade blåa rock och upptog ur densamma en liten men stark fyrkantig butelj, sådan som man kan få se i vanliga medikamentskistor på skepp. Jorgan satte buteljen på bordet och utan släppa den med sin hand talade han på följande sätt: — Under min sista resa hemåt, just den resa på hvilken jag nu direkte kommer, råkade jag nära Cap Horn ut för ett väder som man icke ens der ofta får känning af. Jag har temligen ofta dublerat denna stormiga udde, och jag tror att jag första gången passerade den under alldeles samma stormar som blåste hornen och svansen af djefvulen, och hvilka gåfvo anledning till att hornen blefvo bearbetade till tandpetare åt slafuppsyningsmännen i mitt hemland, medan af svansen förfärdigades slafpiskor som gifva hårda rapp. Under deuna sista resa från Sydamerika till Liverpool blåste det, det kan jag för