Göteborgsposten – 12 september 1862, sida 1

och en handviftning helsade den unga enkan, denna höll upp det syarbete, med hvilket hon var sysselsatt, för att visa det för Alfreds trolofvade. Ett ljuft och behagligt men vemodigt leende hvilade dervid öfver den unga enkans läppar. — Hvad för slags arbete håller hon på med? frågade kaptenen, i det han reste sig upp. — Hvad arbetar Magareta på, Kitty? frägade den unge fiskaren, med en af sina armar synbarligen placerad på orätt ställe, som det tycktes kring Kittys midja. Som Kitty till svar på frågan blott rodnade, kröp kaptenen ihop, så mycket han i sin stående ställning förmådde, och lyckades på detta sätt att slå sig på benet samt yttrade dervid: — I mitt land skulle vi kalla det brölloppskläder. Jag försäkrar er att vi skulle det. Men den unga enkans sysselsättning tycktes för kaptenen äfven visa sig i ett annat ljus, ty hans löje var ej långvarigt och han tillade helt sakta: — Och det är mycket vackert, min lilla vän, att se henne, stackars unga varelse med sitt faderlösa barn vid sitt bröst, vända sina tankar till ert hem och er lycka. Det är mycket vackert och mycket snällt. Må ert äktenskap bli lyckligare än hennes och bli en tröst äfven för henne. Må ni alla lefva lyckliga tillsammans