Göteborgsposten – 11 september 1862, sida 2

ard, Tom Pettifer; han har under sitt lif sysselsatt sig med nästan alla yrken, som ni möjligen skulle kunna uppräkna — han skulle en gång ha köpt alla edra stolar och bord, ifall ni bedt honom — men nu är han min steward. Mitt namn är Jorgan och jag är skeppsegare. Jag för mitt eget och min bolagsmans skepp och har så gjort i fem och tjugo år. Man brukar kalla mig kapten; men jag är ej mera kapten än ni, Gud välsigne er! — Kanske ni vill stiga in i rummet och sitta ner? frågade mrs Raybrock. — Just hvad jag sjelf ämnade föreslå er, min fru. Var god och gå förut. Med detta svar och tillsägande Tom att hålla ett öga på boden, följde kapten Jorgan mrs Raybrock in i det lilla låga bodrummet — prydt af diverse växter i krukor, tkkannor, spilkummar och gamla punschbålar — hvilket utgjorde familjen Raybrocks salong och inre rummet till postkontoret i byn Steepways. — Nåväl, min fru, sade kaptenen, det är ej af intresse för er att veta, hvar jag är född, undantagande — men härvid föll skuggan af en inträdande person på kaptenens ansigte, och han afbröt derföre sin mening, kröp ihop, klappade sig på benen och utbrast: — Rasande roligt! Här är han igen! Hur mår ni?