Göteborgsposten – 11 september 1862, sida 2

som tittade ut öfver det solbelysta hafvet från ett af husets hörn. — Huru mår ni, min fru? sade kaptenen. Jag är mycket glad att få träffa er. Jag har kommit lång väg för det ändamålet. — Har ni det? Nå då är äfven jag glad att träffa er, ehuru jag aldrig sett er förut. — Dessa ord yttrades af en treflig äldre qvinna, kort till växten, rundlagd till gestalten, med mörka strålande ögon, hvilken, sjelf utmärkt ren och nätt, stod midt ibland sina rena och nätta anordningar och med leende nyfikenhet betraktade kapten Jorgan. — Ah! men ni är sjöman, min herre, tillade bon nästan omedelbart med en rörelse af händerna, hvilken såg ut som om bon vridit dem, — då är ni hjertligt välkommen. — Tack, min fru, svarade kaptenen. Jag vet icke hvad det är som uppenbarar saltvattnet i mig, men hvarochen tyckes se att jag är sjöman på min hattkulle och min rockkrage. Ja, min fru, jag har det yrket. — Och den andre herrn också, sade mrs Raybrock. — Åhja, min fru, svarade kaptenen i det han kastade en listig blick på den andre herrn ni bar nära nog rätt deri. Han går till sjös, om detta gör honom till sjöman. Det är min stev