Göteborgsposten – 11 september 1862, sida 2

Dessa ord riktades till den unge mannen, som nere vid bron så starkt vunnit kaptenens tycke. För att nu göra dennes nöje fullständigt kom han in åtföljd af sin fästmö, hvilken kapten upptäckt då hon blickade öfver muren. En täckare fästmö kunde solen under denna klara dag ej ha lyst uppå. Då hon stod framför kaptenen med sina rosiga läppar halföppnade af öfverraskning, med sina bruna ögon af samma orsak litet mera öppnade an vanligt och sin andedrägt något påskyndad af uppstigandet (och möjligtvis af något mystiskt tissel och tassel vid dörren, bakom hvilken kaptenen sett hennes ansigte för ett ögonblick alldeles solförmörkadt af den unge sjömannens sydvesthatt) såg hon så tjusande ut, att kaptenen kände sig moraliskt förbunden att ånyo slå sina båda ben. Hon var mycket enkelt klädd, utan annan prydnad än en höstblomma vid sitt bröst. Hon bar hvarken hatt eller mössa, utan blott, för att skydda sig för solen, en duk viken i fyrkant — enligt en vana som ännu finnes i mera solbelysta delar af England, liksom i Italien, och förmodligen var det första mode på hufvudbeklädnad som nyttjades efter bruket att skydda ansigtet medelst gräs och löf. (Forts.)