——— —A finna några andra ord än: ,,Kåra onkel, pater Jacob bar frågat etter er, vill ni ett ögonblick mottaga horom? Han såg med stora ögon upp å mig, förstod mig, tryckte min hand och sade: ,, Släpp in honom! Derpå bad han oss lemna honom allena. Hans samtal med presten varade ungefär en half timme, och då pater Jacob aflägsnade sig, lät min onkel kalla till sig dr Farini och sade tll honom: Min niece har låtit pater Jacob komma hit. Jag måste förbereda mig på den stora resan till evigheten. Jag har biktat och erbållit absolution. Man skall senare gifva mig nattvarden. Jag vill att det goda folket i Turin får veta, att jag dör som en god kristen. Jag är lugn: jag har aldrig gjort någon ondt. Etter Farini intradde jag och besvor min onkel, att konsultera doktor Riberi, eller Buffalini och Tommasi från Neapel. ,Nu är det lör sent, sade han till mig; ,om de tillkallats förut skulle de kanske räddat mig. Men om du önskar, så kalla hit dr Riberi. Kl. 8 på morgonen skickade jag bud till dr Riberi, han kom kl. 5 på aftonen. Då folket fått veta, att sakramenterna skulle gifvas grefven, strömmade det äfven ull kyrkan Madonna dei Angeli, för att beledsaga hostian. Omkring kl. 5 satte processionen sig 1 rörelse, och kort derefter räckte man honom den sista nattvarden inför en snyftande tamilj at ett tröstlost folk. Närmare kl. 9 anmälte man konungen, som, for att undvika folkmassan, hvilken upptyllde gården, stora trappan och nästan hela huset, intradde genom en löndörr, till hvilken en baktrappa sorde, innan vi ånnu kunde sorbereda den sjuke på det förestående besöket. Min onkel kande igen konungen och sade genast till honom: , Ack, sire, jag har ännu mycket att meddela er, ännu mänga papper all lägga for er; men jag är för sjuk; det skall bli mig omöjligt att besöka er, i morgon skall jag skicka Farmi tll er, och han skall tullkomligt noggrannt tala med er om allt. Har E. Mt. ännu icke fätt det bref som ni väntade trån Paris? Kejsaren är nu stämd ganska godt for oss, ja, ganska godt ...Och vära stackars neapolltanare, så kloka och sforständiga! Det finnes bland dem några stora talanger; men andra äro mycket förderfvade och vesudlade, de måste derfore aftväs, sire: si låvi, si låvil Konungen tryckte sin döende ministers hand och gick ut, för att tala med läkarne. Han bad dr Riberi försöka en åderlåtning på halsen, eller att sätta några blodiglar på halsen, för att litet degagera hjernan. Kiberi svarade, att pulsen ej medgaf detta, men att man, om den sjuke öfverlefde natten, andra morgonen kunde försöka läkarekonstens sista hjelpmedel. Då konungen var borta, upptog grefven äter sitt samtalsämne. Norditalien är färdigt, det finnes numera ej några lombarder, piemontesare, toscanare eller romagnoler, vi äro samt och syunerligen italienare, men det gifves ännu neapolitan re. Ack! det råder stort förderf inom deras land. Det är ej deras fel, de arma menniskorna ha haft en så dålig regering. Ferdinand, den skurken! Nej, nej, en så förderfvad regering kan icke återställas, det skall Försynen ej medgifva. Landet mäste moraliseras, barn och ungdom uppfostras, sjukhus och krigsskolor måste inrättas; man kan ej bättra Neapolitanarne derigenom att man skymfar dem. De begära af mig platser, kors, betordringar; de skola arbeta, vara ärliga, och sedan vill jag gifva dem befordringar, ordnar och band . . . Intet belägringstillständ, ingen för de absoluta regeringarne vanlig åtgärd. Med frihet vill jag regera dem, vill visa, hvad tio ärs frihet kunnat göra af detta land. Om tjugo år skola de neapolitan