RR — hålla ihop tvenne tankar, jag tror att sjukdomen har sitt säte i mitt arma hufvud. Läkarne svarade, att hans sjukdom var en frossfeber som hotade att angripa bjernan, men att denna yttersta tara bekämpats genom åderlåtningarne; nu måste man will hvad pris som helst torhindra seberns återkomst, och de ordinerade derföre en stark dosis upplöst svafvelsur chinin, hvilken skulle intagas 1 tre repriser före kl. 11 om aftonen. Detta läkemedel misshagade min onkel, som önskade piller. Då man bragte honom den flytande chininen, stötte han den ullbaka. Då tog Jag glaset, räckte min onkel det och bad honom för min skull taga lakemedlet. Jag har en oötvervinnerlig motvilja mot det, sade han, det foretaller mig som gift, men jag vill ej vägra dig något. Han tog glaset ur mina händer, tömde det i ett drag, och frågade mig, om jag nu vore belåten? Men snart toljde haftiga trossbrytningar och bekrättade endast för väl hans instinktlika motvilja. Kl. 9 på aftonen anmälte man prinsen af Carignan. Emedan min bror och jag befarade, att ett sådant besök skulle mycket uppröra den sjuke, gingo vi emot prineen, men min onkel, som känt igen hans röst, ville ovilkorligen se honom och talade ungelär en qvart med honom. Då prinsen tog afsked, sade han till oss: Varen ej oroliga, det står ej så illa till med grefven, som j föreställen er; han är stark och krattig, och skall genomgå sjukdomen; han har under sista tiden arbetat for mycket, och behöfver lugn och vederqvickelse. Foljande dagen (då tillståndet blifvit ännu sämre) talade min onkel oupphörligt om Italiens erkännande at Frankrike; om en skrifvelse, som hr Vimercau skulle medföra från Paris, och begärde ifrigt att få tala vid hr Artom, med hvilken han hade vigtiga saker att öfverlägga om. Derpå ofvergick han ull flottan och sade , Vi behorva visserligen ännu tjugo år, för au kunna skapa oss en flotta, hvilken skulle vara i stånd att skydda och försvara våra kuster. Men vi skola bringa det derhän; jag har riktat alla mina bemodanden deråt, och sammansmaltningen af den gamla och den neapolitanska flottan är redan verkställd. Hvarfore har man icke gjort på samma sätt afven med landtarmåen? Det skulle kanske gjort vår armå nedslagen. Dossutom skola Garibaldi och hans triskaror i vissa fall bliftva oss till obestridlig nytta. Marinportsoljen skall jag väl dock uodgas nu lemna ifrån mig; jag är för utmattad, to ofverhopad med arbete. Om general Manabrea ändå skulle visa sig villig att ersälta mig? Jag anser honom tullkomligt duglig, att skapa och organisera den itallonska marinen. Det var en god tanke at mig; nej, nej, han skall icke vägra mig sivt biständ. Då på tisdags afton underrättelsen om min onkels betänkliga tillstånd utbredt rig i staden, blef Hötel Cavour formligen belagradt af befolkningen i Turin, och man måste lemna det öppet hela natten. Förstugan, stora trappan och gården voro ej en minut tomma, och då jag omkring kl. 2 på natten drog mig tillbaka, kunde jag med knapp nöd bana mig väg genom den dystra, tysta och tröstlösa folkmassan. Natten var svår, patientens tillstånd förmrades så, att läkarne, hvilka tillsporjdes at markis de Rosa och min bror, förklarade, att grefven, om han ännu ville vidtaga några förfoganden, ej mera hade någon tid at: förora. Det smärtsamma uppdraget ålåg mig att underrätta min onkel om hans tillstånd. Darrande, med förkrossadt hjerta, kunde jag ej