ten under den klaraste novemberhimmel. Sjelfva byn var så insvept i ett höstligt lofverk, från husen nere vid bryggan upp till den öfversta stegpinnen i den öfversta stegen, att man skulle kunnat tro det den vore ute för att söka fägelbon. På tal om foglar må vi nämna, att byn icke heller saknade musik från dem också; ty kråkan var mycket sysselsatt uppe i de högre regionerna, måsen med sina flaxande vingar höll på att fiska i hafsviken och den glade lille bofiken hoppade utan fruktan emellan vägbrytarens stora stenblock och jernringar. Och häraf kom det sig att kapten Jorgan, då han satt och balanserade på vågbrytaren, slog sig på benet med flata handen, såsom somliga göra då de äro belåtna med hvad de se och höra — och såsom han alltid sade då han var belåten — och yttrade: — Maken till märkvärdigt och täckt ställe har jag aldrig i mitt lif förut sett! Kapten Jorgan hade ej gått ned till hamnen genom byn, utan kommit dit ned på en slingrande biväg, för att sålunda få kasta en förberedande blick på stället från en punkt i jemnhöjd med hans eget naturliga element. Han hade sett många saker och ställen och undanstufvat bilderna af dem i ett godt minne och skarpt förstånd. Han var född amerikanare — en Englandare — denne kapten Jorgan, men han var