Kaptenen följde en den aldra lindrigaste sidoblick af ynglingens svarta ögon och en den aldra lindrigaste nickning af sydvesten. Kaptenen klappade sig på bäda benen och sade för sig sjelf: — Rasande lustigt det här! Der tittar hans fästmö öfver muren! Det fanns verkligen en vacker flicka som från en liten platform utanför ett litet hus tittade öfver muren: och hon såg sannerligen icke ut som skulle närvaron af den unge fiskaren i detta sceneri gjort att det föreföll henne mindre soligt och hoppfullt. Kapten Jorgan hade krupit ihop för att skratta med denna hjertliga godlyutbet, hvilken alldeles bänföres af annat folks lycka; ban hade åter rätat ut sig och var färdig att börja tala om ett nytt ämne, då utför trapporna kom en man, hvilken han anropade med orden: Tom Pettifer Ho! Tom Pettifer Ho svarade genast och skyndade brådskande ned mot skeppsbryggan. — Är ni radd för ett solstyng i november månad, Tom, efter ni bär er tropiska hatt, med turban på yttersidan och med pappersfoder inuti? frågade kaptenen i det han blickade på det ifrågavarande plagget. — Det är alltid bäst, herre, att vara säker, svarade Tom,