Göteborgsposten – 10 september 1862, sida 2

Fran Utlandet. Från Italien nå oss inga nyheter. Det yckes der vara tyst som i grafven, men på on snar återuppständelse tviflar ingen. Ministören Ratazzi borjar nu efterhand inskörda det olyckliga utsäde som den så obetänksamt gjort, och dess ställning blir med hvarje dag betänkligare, ja, den tränges på från alia håll. Dess uppförande mot Garibaldi klandras skarpt ofver hela Italien, som fordrar allmän amnesti åt sin hjelte och hans trogna, och dess underlåtenhet, att officielt framlägga en bevisande och sanningsenlig redogörelse för de senaste händelserna i Italien, ställningen derstädes och den närmaste framtidens förmodade utseende, adragerjden de skarpaste hugg från den allmänna meningen i Europa, som instinktmessigt känner händelsernas stora utsträckning och vigt och dertöre känner sig med Italien på visst sätt solidariskt bundet, en ställning som berättigar den att lära känna sakernas rätta sammanhang. Allt detta verkar och det heter redan att kabinettets medlemmar skola i massa inlemna sina afskedsansökningar om detta vacklande skall fortfara ännu en månad. Någon ändring är ej att tänka på, sedan man nu lärt känna kejsarens beslut, att han vill status quo. Def heter äfven, att under det Ratazzi klämmes till det yttersta, erhåller hr de Massignac, franska gesandten Benedettis vicarie vid italienska horvet, af Thouvenel tillsägelsen, att han må hugna turinerregeringen med det tröstefulla meddelandet, ,,att kejsaren i närvarande stund icke anser det lämpligt att befatta sig med den romerska frågan, utan skall se till hvad som kan göras, då han kommer tillbaka från Biarritz. Det säges derför allt bestamdare, att en engelsk allians snart skall träda i stället för den franska. Då den franska alliansen representerar en minister Ratazzi, eger deremot den engelska sitt uttryck i jernmenniskan Ricasoli, hvars politiska åsigter mera uteslutande öfverensstämma med italienska nationens och orubbligt fordra Rom! Det är möjligt, att England härvid vill begagna sig al torvecklingarne i Italien, för att der åsamka Napoleon bekymmer och oro, hvilka kunna möjligen suspendera för obestämd tid de djupt liggande förvecklingarne i Orienten, hvilkas utbrott England framför allt måste söka förekomma. Men denna stämning hos England, som tillochmed kan förmå det att tala med allvarsammare ord än i sina vanliga bemedlingsnoter, bör man i Italien ej lemna obegagnad. Ratazzi vill ej se det nyttiga häri, utan arbetar fortfarande Frankrike och reaktionen i händer. En Ricasoli skulle sannolikt handla annorlunda, isynnerbet som man nogsamt vet, att England i denna stund har flera krafter att förfoga öfver än det nu temligen isolerade Frankrike, hvars afsigter på Syditalien for en napoleonsk sub-dynasti nu må -te ligga temligen klara i dagen för alla DpPetta börjar man älven inse i Italien, der hatet till Napoleon antager en allt bestämdare