Göteborgsposten – 9 september 1862, sida 2

Minnessang öfver Kommersrådet, Kommendören af K. W. O. m. m., B. I. Santesson. ;e, grafven öppnas! Broder, hvems är båren? Har du den gamles anlet kännt igen? )livon slår sin krans om silfverhåren ch eterneller blicka fram ur den. Ivem var den gamle? — Fåfängt sången målar Jur gubbens öga brann af snillets strålar, dur gubbens bröst för fosterlandet brann — ch dock, fast tidens lagar ej vi rubbe, Han, gammal vorden, var dock aldrig gubbe, Han var en man, i lif och död en man. Ja, han var en af dessa Sveas söner, Som druckit modersmjölken jernbemängd, Som kämpa till dess segern mödan kröner Och bryta väg, när hvarje väg är stängd. Må dvergaätten sina pilar hvässa — Se, hoppets hjelm beskyddar hjeltens hjessa Och, om han faller, faller han med fröjd Och lefver, fast han dör, ty som exempel Hans bild förvaras skall i minnets tempel Och vinka vandraren till samma höjd. Men fast han kämpat, fast han segrar vunnit, Var det till fridens bragder han gick fram. Såg du en ström, der förr en bäck ej runnit? Såg du hur snåckan genom fjellen sam? — Når vestervåg mot österhafvets ilar, De mötas vid den strand, der Platen hvilar, Att bringa segraren sin hyllningssång; Han måstarn är med lagerhöljda pannan, Men vid hans skugga ser du än en annan, Som gästar vännens boning mången gång. Det är den man, som offrat lifvets lycka På fosterlandets höga altarhärd; Det är den man, som intet kunde rycka Från ärans ban, ty han var äran värd; Det är den man, som trygg när fosterlandet At Platen dubbades med blåa bandet, Stod vid hans sida, stödjande hans arm; Det är den man, som nu i jorden gömmes, Som högt berömmes och som hårdt bedömmes Uch — kanske glömmes snart i tidens larm. Dock ne), mitt fosterland, du skall ej glömma En son, som älskat dig så varmt som han; När facklan blossar ötver häsdens gömma, Förtjensten röjs, der hon var stor och sann. Men hvad som glömmes i hans enkla saga, Hur här han verkat sor de små, de svaga Och främjat vett och ljus och menskorätt — Det tecknadt stär hos domaren derofvan, Som prötvar hur en hvar förvaltat gåfvan Och som ej dommer efter verldens sätt. Och nu, du gamle, du som hunnit öfver Din letnads haf, det stormupprörda har, Sof sott! — Jag vet, ditt minne ej behöfver Den blyga krans, jag lägger på din grat; Tag mot den dock! — En dag måhända rjunges En bättre sång vid griften än den unges, Som nu dig ger det lilla, som han kan, Men hur hon tänder sig, ditt minnes flamma, Hur sången klingar — tonen blir densamma: Han var en man, i lif och död en man! Daniel.