Göteborgsposten – 8 september 1862, sida 2

22 —4 bevistades af senatens vice president, senatoFran ULIAnhHöCt. Åter råder förvirring i underrättelserna rån Itolien, och en tydlig sträfvan ger sig tillänna å regeringens sida, att söka hindra Euopa få del af de närmare omständigheterna id Garibaldis tillfångatagande, och det oakadt en mängd, för de kongl. trupperna och äfen regeringen mindre hedrande, rykten äro i ång. Skulle det vara sjukt? Skulle Garibaldi erkligen, såsom de franska tidningarne vilja eta, hafva blifvit offer nästan för ett förräderi? )et allmänna deltagandet för Garibaldi har enlast ökats genom denna regeringens tystlåtenet och harmen mot den senare stigit till en ;öjd, der man ej tvekar att tillskrifva konung Victor Emanuel den svartaste, för att icke säza brottsligaste otacksamhet, och att han illochmed skulle glädjas öfver Garibaldis fall. för Italiens skull våga vi i det längsta vestrida en sådan smutsande uttydan af konunsens karakter. Vi sade för Italiens skull; y huru armt skulle ej detta land vara i närvarande stund, om det, sedan det så nyigen för alltid mistat statsmannen Cavour, och nu sett krigaren Garibaldis sak sänkas vid motgångens horisont, hvarigenom äfven namnet Garibaldi ovilkorligen mistat mycket af den hänförande tilldragningskraft det förut haft på allas sinnen i medvetandet af dess obetvinglighet, — om, sade vi, det nu äfven skulle beröfvas sin tro på bjertat och redligheten hos den konungslige medlemmen af det triumvirat, Cavour, Garibaldi, Victor Emanuel, som så mycket höjt den italienska nationaliteten och så nyligen gifvit den politiskt medvetande och styrkans makt! Då först skulle man ega skäl att verkligt frukta för Italiens öde; ty dess folk är ännu, vi måste medgifva det, alldeles omyndigt; och endast genom sitt fasthållande vid beundran för det stora, sanna och goda, inkarneradt i dess ledunde personligheter, kan det höjas till detta ett folks sjelfmedvetande, som utgör grunden för dess frihet och tidsenliga framåtskridande. Mycket kommer härvid att bero på, huru man tänker behandla Garibaldi och hans trogna. Lyckligtvis berättas oss nu från skilda håll, att Victor Emanuel genast från början uttalat sig för amnesti åt Garibaldi, men Ratazzi på det ifrigaste uttalat sig deremot och till slut föreslagit, såsom en medelväg mellan hans och konungens olika mening, att senaten skulle öfvertaga domareskapet. Frågan blef emellertid först hänskjuten till ministerkonseljen, hvilken på uppmaning rerna Alfieri och dAzeglio, samt presidenten för deputerade kammaren, Tecchio, och Farini. Öfverläggningarne voro ifriga och tvenne af ministrarne förordade amnesti, hvilka nämnes. icke. Konseljens beslut blef emellertid, att rättvisan skall ha sin gång, utan att fästa afseende vid det gamla vältaliga och här isynnerhet tillämpliga oråsjråket: högsta rätt är ofta högsta orätt. Senaten kommer således att ad hoc konstituera sig som domstol, och deputerade kammaren skall inkallas, för att lemna sitt bemyndigande till det rättsliga förfarandet mot dess komprometterade och tillfångatagna medlemmar. Allas blickar äro fästade på Victor Emanuel och man väntar att han skall begagna sig af det konungsliga prerogativet: nåd! Glädjande är emellertid underrättelsen att Garibaldis helsotillstånd ej alls är oroande, och att hans sår äro af lindrig beskaffenhet. — Så heter det i dag, i morgon pratar kanske telegrafen motsatsen. De flesta engelska och franska tidningarne anse sig ej kunna komma till klarhet med förhållandena i Italien under de motsägelser och gåtor, den förvirring och rådvillhet, som karakterisera det nuvarande tillståndet. Morning Post framhåller särskildt det besynnerliga uti, att Victor Emanuel och kejsar Napoleon göra gemensam sak mot Garibaldi för att beskydda påfven, som å sin sida åter ej önskar någonting hellre, än att vara qvitt bådas beskydd, och bladet utvecklar i några riktningar konseqvensen häraf, under förutsättning, märk väl, att allt detta är allvar. Morning Post fäster bl. a. uppmärksamheten derpå, att de italienska trupperna skulle kommit att i förening med de siranska, strida för upprätthållandet af de bestående förhållandena i Rom, såframt Garibaldi (hvilket då var möjligt) skulle ryckt tram till Neapel och derifrän vidare mot påssvens territorium. Också en olaglig konseqvens af Napoleons bekanta händelsernas logik. I Wien vill man veta, att Garibaldi först då beslutat öppet uppträda mot konung Vic tor Emanuels regering, när han erhållit säkra bevis på, att kejsar Napoleon ville låta af sig köpa Roms utrymmande och Ratazzi visade sig villig att betala det fordrade priset, ör Sardiniens och Liguriens afträdande, samt Ci vita Vecchias besättande af franska truppei under ytterligare 10 år. Frankrikes önskat att italienska regeringen skulle bevisa si! styrka och makt mot rörelsepartiet skulle så ledes afse, allt i den bekanta ologiskt-logisknapoleonska konseqvensen, att den italiensk: 2 2 1 AAAAAI:ALACIOIUTEQA