Göteborgsposten – 8 september 1862, sida 1

leddes af något personligt intresse, oaktadt han var utsatt för de häfugaste angrepp. Då sekreteraren en gång under de svära dagarne för Savoyens och Nizzas afträdande oppet uttalade sin förundran for ministern, gaf denne honom fullkomligt rätt. Han skamtade öfver de personliga motiver, som hans motståndare tillskrefvo honom. Konungen skulle kanske vilja göra mig till hertig af Leri; jag skulle ej vilja uppoffra mitt namn dersör. Formögenhet har jag, mera än jag behotver, om jag än icke är så rik, som man påstår. Och hvad popularitet angår, så skall jag aldrig kunna vinna någon högre, än den jag egde om morgonen efter Magenta och om aftonen före Solferino. Men hvad mer? Jag har den äregirigheten att vilja tjena Lialien, derför sätter jag mitt rykte och min popularitet till en god del på spel. Följde jag mitt personliga intresse, då måste jag, i stallet för att leda Italien och Europa till afträdandet af Nizza och Savoyen, taga afsked och draga mig tillbaka till Leri. Cavour hade måst mödosamt tillkämpa sig denna popularitet, grundvalen för hans makt. Han erinrade sig gerna, huru t. ex. genuesarne en gång hatat honom såsom fiende ull deras handel och hvilka svårigheter han halt att öfvervinna äfven i sitt trängare hemland Piemont. I början var allt emot honom, hans namn (gretvens far var illa omtyckt i Turin), hans uppfostran, som var mera engelsk-fransk, än italiensk. Då Mazzimo dAzeglio var ministorpresident, hade Cavour den allmänna meningen emot sig; äfven i parlamentet hörde man honom ogerna. Hans ord hade till en början endast i sinansiela frågor någon vigt. Han hade sina djupa kunskaper i nationalekonomien, den lätthet hvarmed han behandlade skatt-, lån-, och dylika frågor, att tacka för handelsoch landtbruksportfoljen som han fick år 1850. (Man berättar ännu i dag i Itallen en karakteristisk anekdot om denna utnämning. Den hade etter långt motstånd ändtligen gått igenom i ministerkonseljen. Då konseljpresidenten Mazzimo dAzegno kom för att erhålla den unge herrskarens bifall log Victor Emanuel sägande: Godt; men han skall nog lyfta er ur sadeln allesammans. (Sta bene; ma questo vi leverå tutti di seggio). Han skall länge förut hatva insett nodvandigheten at en minister Cavour. Årtom säger sin ofvertygelse vara, alt Cavour före VIllafrancafreden snarare vart tor ett italienskt statsförbund, än ett enigt helt, Hans klara och praktiska forständ, säger han, strafvade aldrig efter oupphinneliga eller lantastiska mål; men han soresatte sig aldrig ett lägre mål än det han kunde nä. Hans blick gick ej ut öfver det verkliga; men tor hans omlle hade det verkliga en vida mera 0Wsattande horisont än för andra menniskor. Cavour har sjelf ofta sagt, att först Villafransafreden gjorde törsoket tull en italiensk konederauon omojligt. Hade Milanoprogrammet ullstandigt uttorts, hade Italien blitvit triti rån Alperna ull Adriatiska hatvet, då skulle Neapels och Toscanas furstar, ja tillochmed påtven, kunnat förmås avsluta sig ull en sannt valiansk politik, då skulle en Itallensk konederauon med mer eller mindre utsigt till tramgäng kunnat uppnås. Men då Österrike orblet stående vid Po och Mincio, kunde ita1enarne ej hoppas, att Habsburgs gamla allierade skulle andra sin politik. Sjeltforsvarsinstinkten lät statsforbundets id — som älven det hela endast var en interimsid6 — trala i bakgrunden och mognade enhet-planen. Cavour sysselsatte sig ofta och med forkärlek med sina matematiska studier. De hale tillhört hans första lefaadsanstallning. Han hade nästan ännu som gosse utnämnts till ingeniorsofficer. Då han vid knappast tjugo års