Göteborgsposten – 5 september 1862, sida 2

som jag icke kunde begripa. Nästa natt, vid samma tid hördes åter samma ljud; ja, hvad som än mera var, jag uppfångade cn glimt af en i trädgården hastigt försvinnande blindlykta, när jag tittade ut genom fönstret. Men påföljande morgon inträffade en öfverraskande tilldragelse, som alldeles förjagade minnet af den nattliga synen och ljudet ur mitt hufvud. En ny flytande oljekälla hade blifvit upptäckt, och, — o under öfver alla under! — den var icke allenast på Joes grund, utan hade vällat fram ur just den utgräfning som han låtit göra. En kovaktare, som gått genom mossen med sin hjord, hade sett srtålen, och hört plaskandet af den sprutande bergoljan, och nyheten spred sig som en löpeld genom byn. Före niotiden på morgonen hade nio tiondedelar af Spartas befolkning, män, qvinnor och barn, samlat sig i en krets, för att med gapande munnar och stirrande ögon beskåda underverket. Det kunde icke vara tvifvel underkastadt att saken egde sin riktighet. Den gulbruna vätskan, hvilken, som tjockt brunt vatten, sprang högt i luften i en rikligt flödande stråle, samt vid nedfallandet bildade en båge, var äkta bergolja, och det till en ganska stor mängd. Lyckan hade klappat på min väns dörr under det han sof, eller åtminstone då han troddes sofva.