Göteborgsposten – 5 september 1862, sida 2

Utan att afvakta svar tog den gamle räfven Joe under armen och gick vid hans sida talande lifligt men sakta, samt gestikulerade med händerna, och hela hans utseende hade ett mot hans vanliga hån skarpt afstickande allvarligt uttryck. Om jag äfven velat lyssna, hade jag ej kunnat uppfånga ett ord. Jag reste mig långsamt upp från mitt hviloställe, och linkade hem. Miss Esther var vresig den aftonen, ty Joe var ovanligt länge borta, och thöet blef kallt och dufvet af att vänta så länge; men när hennes brorson ändtligen kom, hade han ett märkbart upphetsadt utscende, hans kinder glödde och hans steg voro spänstiga. Ehuru Joe tydligen var mycket upprymd, var han dock något besynnerlig. Så snart han kunde, sökte han att undgå fasterns och mina blickar, samt vände oss ryggen under det han åt och drack. Stundom småsmyste han, men man kunde se att hans tankar voro annorstädes. i Jag skulle vilja svära på att jag, som bodde vägg i vägg med Joe, hörde hans fönster försigötigt öppnas en timme efter midnatt, och det läf Isom om en stor menniska trängt sig ut genom en fonsterluft som varit för smal att komma igeInom. Sedan hördes försigtiga och smygande fotsteg på gången i trädgården; men att Joe, son var herre i huset, kunde finna ett nöje uti att krypa ut som skolkande skolpojke, var en sak