Göteborgsposten – 5 september 1862, sida 2

jättestort svart valnötsträd, hvars ofantliga grenar vänligt susade öfver mitt hufvud, satta i rörelse af blåsten, och jag följde med ögonen vilddufvorna på deras färd till sina skogar. Kort derefter brakade en torr nedfallen gren under tunga men snabba fotsteg, och Joe kom nedför stigen med refflan hvilande på venstra armen, hatten djupt nedtryckt i pannan, och en mörk, förtvillad min, som var sorglig att skåda. Jag var redan i begrepp att stiga upp och tilltala honom, när jag i samma ögonblick hörde ett buller i skogen till venster om mig, och en låg röst som ropade : Joe! Tst! Joe Mullory! Hvem ropar? frågade den unge mannen och tvärstannade. En vän, förmodar jag, svarade samma hväsande stämma. Och ut från snåret smög sig en mager figur med bredskyggig halmhatt på bufvudet, klädd i gula nankinsklader. Det var — kyrkovärden Hiram Rutherford. Jag är icke fallen för att tala med någon i afton, mister, utan vill helst vara ensam. sade Joe barskt, hvarefter kyrkovärden uppslog ett hest skratt, hvilket klingade elakt och illistigt; men hans röst ljöd icke ovänlig, då han sade: Galna menniska, stå er icke sjelf i ljuset Hör mig blott fem minuter, och vänd mig sedan ryggen, om ni så gitter.