Göteborgsposten – 5 september 1862, sida 2

Med undantag af en liten smula alls icke onaturlig afund, gladdes grannarne i det hela taget uppriktigt öfver Joes lycka. Näst efter sig sjelf skulle en och hvar af de tillstädesvarande i främsta rummet hafva ansett Joe värdig en dylik himmelens gåfva. Förr i verlden skulle man hafva tillskrifvit en god fee denna lycka, men här förklarade deremot både män och qvinnor att det var en ödets skickelse till Joes förmån. Hvad skall Boone säga ? var den stående frågan. Emellertid stod jag högst förlägen bland de andra. Min sakkännedom bragte mig på den förmodan att bergoljan banat sig väg under jorden, och att kyrkovärden Rutherfords källa sannolikt skulle förlora lika mycket som Joes kunde afkasta. Men på andra sidan rågången kunde jag se kyrkovärdens källa porla lika starkt som förr, och vid min sida stod kyrkovärden utan det minsta tecken till bekymmer i sitt magra ansigtc eller sina genomträngande ögon; ja, snarare kunde man deri spåra tecken till en hemlig tillfredsställelse, och han var icke den minst ifrige i att önska Joe lycka. (Forts.)