Från Utlandet. Några senare underrättelser från Italien in de redan erhållna saknas alldeles; deremot sfverflöda alla de både ledande och mindre utländska bladen af kommentarier öfver katastrofen i detta land. Sålunda innehåller Köln. geit. en särdeles väl skrifven artikel i ämnet, hvilken vi här meddela våra läsare: Då Garibaldi år 1860 inskeppade sig med sin lilla skara, för att eröfra Sicilien, kallade hela verlden honom en äfventyrare. Då han landsteg i Marsala, slog bourbonerna och ön jublande slöt sig till honom, då hade han blifvit en tapper partigängare. Men då han trängde fram i konungariket Neapel och utan svärdslag tågade såsom segrare och befriare in i hufvudstaden, se, då var han en hjelte och en stor, beundransvärd man! Verlden dömer efter en saks utgång, och det har ej gått Garibaldi annorlunda i hans nya företag. Då han lät höra sitt rop: Rom eller döden! ryckte alla menniskor på axlarne öfver äfventyraren. Då han tågade genom Sicilien, utan att den italienske konungens trupper, hvilken han ville i trots af dennes förbud, förskaffa en hufvudstad, kunde nå honom, då han tog Catania, inför de kongl. skeppens ögon gick ombord och landsteg i Calabrien, då talade man redan åter med aktning om den djerfve partigängaren, hvilken, såsom underrättelserna från Italien bevisade, hade på sin sida nationens hjerta vida mera än turinerregeringen. Men synnerligt längre än till partigängare har Garibaldi ej kunnat bringa det denna gång. Han stod ännu på Italiens sydspets (i det på bergsklyftor rika, 400 fot nöga Aspromonte), då trupperna, hvilka den mot houom utnämnde öfverbefälhafvaren Cialdini, hans personlige fiende, utsändt emot honom, angrepo honom och oaktadt hårdnackadt motstånd tillfångatogo honom och hans 2000 frivilliga. Garibaldi ligger nu svårt sårad i Spezzia. Huru det än var med det kallare beräknande hufvudet, tog dock hjertat parti för Garibaldi och hans företag. Det är sannt, att han uppreste sig mot sin konung Victor Emanuel och störtade dennes nya rike i de största faror. Om Garibaldis företag lyckats — och det var nära att göra det—, om fransmännen verkligen blifvit angripna i Rom, skulle Frankrike måhända nödgats höja sin fana, hvarigenom den för Italien nu så gynnsamma stämningen inom franska folket måst undergå förändring. Och man kan knappast tänka sig, att Österrike ej skulle begagnat sig af det gynnande tillfället, för att bryta fram ur sitt bakhåll och hjelpa Frankrike, att åter sönderstycka Italien. Från denna synpunkt hafva många af Italiens uppriktiga vänner, isynnerhet i England, uti de starkaste ordalag fördömt Garibaldis företag. Men medaljen har äfven sin frånsida. Om ej på detta sätt, på hvilket annat skola då fransmännen drifvas från Rom, hvilket de i tretton år hållit besatt och nu, oaktadt icke allenast Italiens utan äfven Englands uppmaningar, mindre än någonsin göra sig mine af att lemna? Huru skall Italien kunna förlossas ur den franska politik, som nu håller det kringsnärjdt? Denna gåta är det den italienska regeringens uppgift att lösa, och då statsmannen Ratazzi ej tyckes kunna göra det, så må man icke förundra sig öfver, om tålamodet brister for den italienska nationen och den otåligaste af alla, krigaren Garibaldi, drager sitt svärd och ropar: Rom eller Döden! Frankrikes politik i Italien — hvem känner väl den? En fransk tidning frågar i dag: I Hafva vi i Rom en politik, eller hafva vi en I dubbel, eller hafva vi ingen? Så mycket är säkert, att Napoleon III icke hållit den oegennyttiga politik, som han upprepade gånger