neg egen mun hörde bekännelsen om motsatsen. Derefter öfvergaf han detta ämne och frågade buru jag mådde samt lyckönskade mig till att hafva råkat i miss Esthers vård, emedan han försäkrade, hvad jag äfven var öfvertygad om, att den gamla damen icke bade sin like i konsten att förbinda och läka benbrott. Lyckligtvis behöfde jag icke sätta hennes konst på prof hvad det sistnämnda angick; mina svullnader lade sig efterhand och hade icke min fot varit vrickad, skulle jag snart kunnat fortsätta min resa. Så : det nu var, gick det långsamt med min bättring. En vrickning är en ledsam sak och jag märkte att en obetydlig oförsigtighet kunde tillintetgöra flera dagars förbättring. Icke desto mindre blef jag snart i stånd att på egen hand sakta linka omkring, tack vare miss Esthers badningar och droppar, våta omslag och naturens helande kraft. Stundom stödde jag mig på Joes kraftiga arm, stundom var gamla Terence min hjelpare och då och då blef den svarta Phillis ålagd att vara mig följaktig på mina promenader genom byn eller på gården, der kalkonerna och hönsen, hennes särdeles gunstlingar, uppstämde sina läten. För icke längesedan, sade Phillis, hade på gården funnits tre dagakarlar, en irländare, en kusin till Terence, och två färgade gentlemän; men de hade alla låtit fresta sig att taga arbete hos en tunnbindare, som tillverkade