Göteborgsposten – 4 september 1862, sida 1

Gamle Boone var visst ingen erfaren nybyggare, men han var fåfäng och lysten efter bifall, och måhända inbillade han sig att jägaredugligheten var något som låg i hans blod, emedan han härstammade från den store nimroden, Daniel Boone. IIvilket af dessa skäl som dref honom är ovisst, men han närmade sig obetänksamt till det förtviflade djuret och omfamnades af dess bastanta ramar. Jag har hört sägas, sade miss Esther, att det var en förfärlig syn. Björnen stod med sina röda ögon gnistrande af raseri och munnen skummade af blod och fradga, under det klockaren var färdig att svimma af förskräckelse öfver den oväntade omfamningen, utan att någon vågade skjuta af fruktan att förfela djuret och träffa mannen. Men vår Joe — fastän han då var nästan bara barnet — hvad gjorde väl han ? Han springer fram med sin Jagtknif och snart släpper björnen klockaren samt tager fatt i honom. Det var ett drygt arbete, ty det är besvärligt att få lifvet ur en björn, och när de kommo hem med vår Joe var han sönderrifven och mycket blodig. Ännu synes på hans panna ett stort ärr efter hvar björnen klöste honom med klorna, just när han stötte knifven i dess hjerta. Icke hvar och :n vuxen man i nybygget, än mindre en ung pilt rar mod att ensam gå lös på en björn med blott enifven i handen och det var således ej underligt