Göteborgsposten – 3 september 1862, sida 2

det negrinnan, som jag förmodade vara den Phillis, på hvilken min vän förgäfves ropat, helsade mig med ett grin, skyndade den gamla straxt till min bädd. Ni är välkommen främling, sade hon; men vi kunna prata med hvarandra en annan gång. Ett rysligt fall! Hvilket slag ni fått vid tinningen — men det skall jag snart hjelpa. — Phillis, spring in och hämta flaskan på hyllan i mitt rum, den tredje från ändan, men skynda dig. Den flickan går som om hon hade bly i skorna, men så göra ju allihop de der morianerna. Ni har vrickat er fot, eller huru, mister? Låt mig vrida den en gåug — så, gjorde det ondt? Spring nu Joe och hemta det svarta skrinet; jag har något deri, som är bra för ledvrickningar. Joe skyndade sig godmodigt efter den plumpa medicinlådan och sade med ett vänligt småleende att Åhan nog visste att faster skulle blifva glad att få ett dylikt arbete, ty hon förstod sig på att vårda en sjuk, så bra som trots något fruntimmer. Helt visst var Joes faster, miss Esther Mallory född till sjuksköterska, såväl som till pratmakerska. Hon kunde göra allt som behöfdes i ett sjukrum, utom att tiga stilla. Prata måste bon, och under det hon med uppriktig vänlighet och outtröttligt tålamod förband och lade kalla omslag på mitt sönderslagna hufvud, min arm