Göteborgsposten – 2 september 1862, sida 2

;ålles den? Ingen förbränning, inga bekanta cemiska föreningsprocesser skulle vara tilläckliga att underhålla temperaturen i solen. Vore dessutom solen blott en brinnande kropp, skulle dess ljus och värme ovilkorligen snart förtäras. Man har med full visshet vetenskapligt beräknat, att då en kropp, från rymlen attraheras mot och faller ned på jorden rambringar s:mmanstötningen mellan den sallande kroppen och jorden en två gånger så stor hetta som den, hvilken åstadkommes genom förbränningen af en med nämnde kropp lika tung qvalitet stenkol. Huru mycket större måste ej den hetta vara som frambringas genom en kropps tall mot solen! Den största hastighet, hvarmed en kropp kan falla mot jorden, är omkring en svensk mil i sekunden, då deremot den största hastighet hvarmed en kropp kan träffa solen är 56 sv. mil äfvenledes i sekunden. Och alldenstund den hetta, hvilken framkallas genom sammanstötning, är proportionel mot den hastighet som upphäfves, skulle följdea bli, att en meteorsten, som med nyssnämnde hastighet träffade solen, skulle framkalla en omkring 10,000 gånger starkare värme än förbränningen af en stenkolsklump, vägande lika mycket som meteoren. Ha vi nu något skäl att tro, det dylika kroppar existera i rymden och regna ned på solen? De meteorer som vi i mörkret se blixtra på himlahvalfvet äro små planetariska kroppar somjattraherade af jorden inträda i vår atmoster med planetarisk hastighet. Genom gnidningen mot luften råka de i glödning och utsända ljus och hetta. Vid vissa tider på året hagla de ned på oss i stort antal. I Boston räknade man en gång på nio timmar till 240,000 sådane. Det är således allt skäl att förmoda det rymden är uppfylld af dylika diminutiva planeter, hvilka lyda samma lagar som de stora. Det linstormiga omhölje, som omger solen och är bekant för astronomerna under namn af zodiakalljuset, är förmodligen en samling af dylika meteorer, och alldenstund de röra sig genom ett medium, hvilket gör motstånd mot deras rörelser, måste de nödvändigt närma sig solen. Om de så småningom falla in i denna, är detta tillräckligt för att frambringa dess värme eller rättare ersätta dess beständiga förlust af värme. Den qvantitet af meteorstenar, som erfordras för att åstadkomma en dylik verkan, kan icke under menniskoslägtets historiska tid ha märkbart förökat solens massa, men tillväxten i dess attraktionskraft skulle deremot lättare kunna uppskattas. Vår jord rörer sig i sin bana med en hastighet af omkr. 10,000 svenska mil i timman. Hämmades af någon yttre kraft denna rörelse, skulle en hetta utvecklas, hvilken vore tillräcklig för att åt en blyglob af samma storlek som vår jord gifva en hetta af 384,000 grader Cels. Om jorden fölle in i solen, skulle deremot den hetta som utvecklades af stöten vara lika stor som den, hvilken förorsakades af att 6,435 solida glober af stenkol, hvardera lika stor som jorden, förbrunne. Dessa uppgifter torde vara tillräckliga for att bevisa möjligheten och sannolikheten af professor Tyndalls hypotes, enligt bvilken bränslet till den eldstad, från hvilken den stora familjen af planeter emottager värme och ljus, hemtas ur den ofantliga rymden. Meteorologiska lakttagolser.