Göteborgsposten – 30 augusti 1862, sida 2

. stadskamreren. Gubben svor och våndades, vändades ;ch svor, men de infernaliska objudna gästerna syntes j bogade att vilja lemna en enda tumsbredd af det omräde hvarpå de inkräktat; flera af dessa tusentals vuskurer, som bruka begagnades för dylika smäkräks sorlrifvande, användes, men förgäfves. Försvunno de på tt ställe, uppträdde de genast på ett annat; flyttningen var snart verkställd, och trifvas tycktes de öfverallt. Hände sig så en dag att dem gamla frun var ute vå ett besök i staden. På hemvägen fästes hennes blickar å ett stort, grannt plakat i ett butikfönster; hon r närmare och läser till sin stora glädje Verksamt och osvikligt medel mot väggohyra. Hennes beslut var ögonblickligt fattudt, hon skyndar in i boden, och köper en dosis af detta kostliga medel, genom hvilket hon hoppas att bereda sin käre gubbe lugn och ro för hans återstående dagar. Väl hemkommen omtalar hon med glädjestrålande blickar hvilken skatt hon medför ; ingen tid bör gå förlorad och hon ger gubben derföre skyndsamt en dugtig portion af det medförda hjelpmedlet. Gubben grinar och sväljer i förhoppning om att genom ett ögonblickligt obehag kunna befria sig från ett ständigt sådant. — Snart inställa sig de olidligaste magplågor, den gamle f. d. kamrern blir både röd och blå i synen; gumman tänker först att detta hör till kuren, men börjar snart att blifva orolig; en läkare eftersändes. Denne skyndar till stället och förklarar mannen hafva intagit gilt, samt efterfrågar skälet till denna förtviflade handling, Gumman svarar helt naivt att det ingalunda vore att anse såsom följden af förtviflan, utan att det skett efter full och mogen öfveräggning, ty alldenstund hennes stackars gubbe icke kunde få någon nattro för våggohyra, hade hon låtit honom taga in ett verksamt och osvikligt medel mot det onda. Han har endast fått hälften af pulvret, tillfogar hon, och ni ser sjelf hvilken verkan redan detta åstadkommit. Den förvånade läkaren skyndar sig att gifva patienten en behörig dosis motgift, hvars effekt man nu med ängslan afvaktar. Samtal. Fadren. Säg mig, min gosse, hvad tycker du om klädet till nya rocken? Sonen. (betraktar klädets avigsida) Mycket vackert, riktigt trefligt. Fadren. Dummerjöns, du ser ju på avigsidan. Sonen. Ja visst, jag får ändå inte rocken förr än den blir vänd. Gäldenären. Min bäste herre, jag är skyldig er 200 riksdaler som jag inte kan betala er, och detta gör mig samvetsqval; tillåt mig att jag får afbetala summan i terminer a 25 Riksdaler. Fordringsegaren. Nåväl, jag skall gå in derpå; bättre något än intet! (3 månader senare) Fordringsegaren. Men, min bästa herre, nu äro tre månader förflutna, och den utlofvade terminsafbetalningen på 25 Rdr har ej heller afhörts. Gäldenären. Ja, ser ni, nu är det bara frågan om 25 riksdaler, och sådana småsummor göra mig inga samvetsqval. Missförstådd gudaktighet. Några personer som för en vecka sedan passerade Grenellegatan i Paris kände helt plötsligt att de fingo droppar af någon vätska i ansigtet och enär himlen i detta ögonblick var alldeles klar och molnfri, kunde det ej gerna vara regn. Dylika bestänkningar äro ej rätt trefliga och de som blifvit utsatte för desamme fattade derföre humör utan att i förargelsen märka att vätskan verkligen var en dyrbar vällukt. De hvilka nedsändt detta doftande regn voro tvenne turkar, stödda mot balkonggallret till första våningen af ett hus bredvid. De personer som trodde sig förolämpade, började ett gräl, hvilket hotade att blifva långvarigt, då intetdera af de båda tvistande partierna förstod, hvad det andra sade. Slutligen anlände dock en tolk och den förmodade förolämpningen blef nu förklarad. Det är nemligen föreskrifvet af Mohamedanska religionen att dess bekännare på en viss dag i den arabiska månaden Moharrem skola bestänka sig och förgigående med välluktande essenser. Denna dag var just inne. Sedan denna förklaring blitvit gilven slöts fred, och belåtna att ha fullgjort en af sin religions föreskrifter drogo sig turkarne tillbaka. General Halleck och telegrasen. Telegraserna ha under kriget i Amerika blifvit mycket begagnade och otvifvelaktigt hafva de varit till mycken nytta. General Halleck var i början den som mest begagnat sig deraf, men på sistone har han helt och hållet upphört dermed. För att förklara detta berättar man fölJande pikanta historia. Telegrafledningen emellan Memphis och Corinth blef företrädesvis använd af Halleck för hans talrika meddelanden till andra generaler. Denna linie oroades märkvärdigt nog ej af secessionisterna. Man telegraferade fram och åter så att det var en lust och glädje deråt och hade ej ens ondt af hvad som eljest utgör telegrastjenstemännens förtviflan. En dag tyckte sig tjenstemännen i Memphis, märka en oregelbundenhet i sina apparaters arbete. Till en början trodde man att det var något fel på linierna, man öfvertygades snart att det var någon främmande som stuckit sig emellan. Man fordrade förklaring och då den okände ej längre kunde dölja sanningen afbröts man af det föga orthodoxa utropet: Hurra för Jefferson Davis! Tjenstemännen i Memphis, som på stilen igenkände den telegraferande, något som för telegraftjenstemän ej är serdeles svårt, att vara en person vid namn Edward Saville, hvilken förut varit anställd i Buffalo och slutit sig till unionisterna, rådde honom att om han ej ville bli hängd begifva sig sin väg, emedan en kavalleripatrull redan blifvit utsänd. Saville svarade genast, tackade för rådet och yttrade att han nu i fyra dagar uppsnappat telegrammer och viste allt hvad han ville veta, Då patrullen anlände till stället var Saville försvunnen. Man fann att han förenat den officiela telegraftråden med en separatistisk telegrasapparat och på detta sätt fått kännedom om alla Hallecks planer. Följderna af en namnförvexling, En stor del af våra läsare torde känna till hvad som en gång hände författarinnan mslle de Scudery, då hon en dag i ett värdshus på landsbygden samtalade med sin bror om sättet, hvarpå hon skulle låta kungen dö i en roman, som hon just höll på att assluta. Gästgifvaren, som trodde att det tilltänkta mordet gällde Ludvig XIV, skyndade sig att angifva henne, och den ryktbara författarinnan var nära att jemte sin förmenta medbrottsling blifva arresterad på kuppen. Något liknande har nyligen tilldragit sig i Le Gros-Caillou. En person som uppehöll sig i gästrummet hos en vinhandlare, observerar vid ett bord bredvid några personer sakta samtala med hvarandra, och uppsnappar deraf följande: Men om vi nu till exempel gåfve honom gift, litet Arsenik? . . . Det förslår ej, svarar en annan, man måste anskaffa ett riktigt kraftigt gist ... Man kunde ju äfven kasta honom i floden en mörk natt 7... Det skulle vara ett farligt experiment, en polissergant kunde tilläfventyrs komma i detsamma. — Den stac